Ja som rubriken lyder, när man innerst inne bara vill skrika ut all sorg och ilska över allt som är så sjukt jävla orättvist i denna värld så är det skönt att skriva lite istället. Jag trodde aldrig jag skulle gå igenom något såhär jobbigt. Har inte varit i skolan på en vecka och vet inte ens när jag kommer orka gå tillbaka. Vill inte börja tänka ens på hur jävligt livet kan vara för då tar tårar över. Jag hatar att gråta, att sörja. Jag är en sån som hoppas, in i det sista. För jag VET att mirakel existerar, det är bara inte alltid man får vara med om dem.

Ni fattar ju inte ens vad jag pratar om och det tänker jag hålla för mig själv, men för er som vet så måste jag säga hur sjukt mycket jag uppskattar ni som hört av er med fina ord, bara genom ett sms för fråga hur det är och för att visa att ni bryr er. Jag tycker inte om att prata om jobbiga saker utan pratar ofta bort det men jag blir så glad och rörd när jag vet att jag har folk att höra av mig till om jag känner för det! Man märker verkligen vilka som bryr sig och inte i såna här stunder... Kärlek till er!